För snart två år sedan gjorde jag mitt första fallskärmshopp. här är det:

 

 

jag var skitnervös och ville från början inte, det var dyrt och vadå? hoppa ut från ett flygplan, varför då liksom? men ungefär en timme efter att vi landat var jag uppe igen, det var en så otroligt härlig känsla att hoppa att jag helt enkelt var tvungen. 

 

två veckor senare gjotde jag en ground-training kurs (AFF course) för att hoppa solohopp. den helgen gjorde jag ett tredje tandemhopp, ett så kallat TAFF (Tandem Assisted Free Fall) där jag ska göra alla övningar vi tränat på marken men utan stressen att faktiskt själv göra ett solohopp. egentligen behövde man inte göra ett sådant hopp men jag gillar att ta det säkta före det osäkra så jag gjorde det. det som kändes bra med att göra ett TAFF var att dels så fick jag ett lungnt intro, det var ju trots allt två vceckor sen jag hoppat sist, och dels att när fallskärmen väl var öppnad kunde vi i lung och ro diskutera hur Kalotten (själva fallskärmen kallas för Kalott på svenska, fråga mig inte varför. den heter Canopy på engelska) såg ut och hur den inte ska se ut. hur togglarna fungerar och vad som händer när man frar i dom (togglarna är styrhandtagen). när jag landat denna gången blev det dags att åka hem, vindarna hade blivit för starka för mig att hoppa i. jag åkte ut igen veckan därpå och gjorde mitt AFF (Assisted Free Fall) steg 1, 2 och 3 den helgen. sen gick det ganska fort, jag åkte ut nästan varje helg och hoppade, ett par helger åkte jag ut men vädret var så dåligt att jag inte fick hoppa, det gjorde inget, det var härligt att bara få titta på de som landade.

 

AFF-kursen är indelad i nio steg. varje steg är ett hopp, men vissa gånger kan man få göra om ett hopp ifall man inte klarade uppgifterna man skulle göra. jag valde att göra om två steg eftersom jag tyckte att jag inte klarat det, men min instruktör tyckte att jag var för hård mot mig själv. men jag gillar som sagt att ta det säkta före det osäkra.

steg 1-3 är det alltid två instruktörer och en elev som hoppar, instruktörna håller i elevn när man hoppar ut i steg 1 och 2, i streg tre håller den ena instruktören i eleven och om eleven är stabil så släpper hen taget om eleven så eleven får flyga själv. jag tyckte det var läskigare att bli släppt än att hoppa ut. när jag i mitt streg-3 hopp plötsligt såg två killar framför mig istället för en blev jag galet rädd och samtidigt superglad- dom släpper en ju bara om man är bra! 

steg 4-8 hoppar man med en instruktör och det är lite olika om dom håller i en eller inte, det beror på vad man gör det hoppet och vad man behöver bevisa att man kan. steg 1-8 hoppar man från 9000-14 000 fots höjd, på min Drop Zone (hoppfält, förkortat DZ) berodde det lite på om vi fick Air Clearence från Sydneys internationella flygplats, vi hoppade nämlgen i deras luftrum.

steg 9 är det första riktiga solohoppet. det kallas för ett Hop and Pop, det betyder att man direkt när man hoppat ut öppnat fallskärmen- man hoppa och poppar.  detta görs från 5000 fot. (jag har förstått att det är olika på olika DZs, men vi hoppade från 5000 fot) att hoppa från 5000 fot känns galet nära marken. ungefär som att stå på taknocken till ett hus. men man vänjer sig, numera gillar jag att göra hop n pops. 

 

när man gjort alla steg och blivit godkänd får man (allt detta är altså vad som händer i australien, här i sverige har jag förstått att det är lite annorlunda) göra solohopp. ett solohopp är altså när man hoppar själv utan någon annan med efter att man lämnat flygplansdörren. vilken frihetskänsla! och så less man blir efter tre hopp. så ovärt att inte titta på någon när man hoppar! jag signade mig för  en A-licenskurs. Där fick man lära sig och bevisa att man lärt sig om hur en fallskärm funkar och lite om hur man beter sig i luften (till exempel att den som är ovanför alltid lämnar företräde för den under. ungefär som högerregeln när man kör bil) sen fick vi göra ett prov och sen var vi godkända. då skulle man samla på sig hopp. man skulle hoppa, om det var 15 hopp tror jag? det hede jag redan så den biten var lätt. men man skulle också ha landat på ett förutbestämt ställe som skulle vara 25x25 meter. tio gånger. det var skitsvårt och tog mig säkert 35 hopp innan jag kom dit.

 

jag hade altå äntligen en A-licens men i autralien är Alicensen ite värd så mycket, för att få hoppa med andra måste man ha B-licens och för att få den måste man göra B-rels (B-rels är ändrat nu, dom är utformade på andra sätt) B-rels är ungefär som AFF-stegen man hoppar med en instruktör och har uppgifter att göra. mitt första B-rel hoppade jag med en av våra kvinnliga instruktörer men jag föll så fort att hon knappt hann med mig. så till nästa hopp lämnade ho över mig till en av männen igen och sen var jag fast med de manliga instruktörerna igen. tydligen så faller kvinnor oftast långsammare än män och jag är undantaget som bekräftar regeln. man gör nio b-rels varav det sista är tre hopp som består av fyra personer, en så-kallad 4-way. man ska få ett visst antal poäng för att hoppet ska bli godkänt.

 

det här är en 4-way. varje gång dom tar tag i varandra får dom ett poäng.

 

 

jag var tvungen att få 3 poäng för att bli godkänd. jag blev godkänd på tredje försöket!

sen var det bara att samla bra landningar för att få en B-licens så jag kunde hoppa med andra på riktigt. 

landningrar har alltid varit min svåraste del av hoppningen. jag har en tendens att landa på magen, lite likt anjas säl. det är inte så man ska landa.

men om jag landar på magen, men på mitt mål så räknas landingen ändå! för b-licens var jag tvungen att ha minst 50 hopp, minst 15 landningar på målet inom 20m och 10 landningar i rad på målet inom 25m. det tog mig 60 hopp att klara detta.

 

detta är min första landning efter mitt 49 hopp.

 

 

själva hoppet har ni här:

 

 

när jag lämnade australien den 10 juni 2014 hade jag 89 hopp, idag, den 31 mars 2015 har jag 98 hopp. anledningen är att det är svinsvårt att konvertera mitt australienska certifikat till ett svenskt. hade jag varit australiensare hade jag kunnat fortsätta hoppa på mitt australienska cert, men iomed att jag är svensk måste jag ha ett svenskt cert och tydligen är det himlars ovanligt att man börjar hoppa i ett annat land. så förra sommaren blev det bara nio hopp för min del. men i år ska lcertifikatet änligen utredas och förhoppningsvis blir det många hopp och inga olyckor för min del!